Mörkt, regnigt och ruggigt var det när man klev upp idag – en timme tidigare än vanligt. Jo, det kändes allt!

Är inte riktigt vän med sommartiden. Morgonen känns rå och kall medan skymningen dröjer något. Sedan kommer de extra långa och ljusa vår- och  sommarkvällarna, som är långa även utan en timmes förskjutning. I hela sju månader lever vi med detta och till och med vänjer oss.

Och då, när oktober månad är till ända och mörkret sluter sig tätare runt omkring oss, då försvinner plötsligt den där timmen och dagens ljusa timmar går snart att räkna på ena handens fingrar. Eller OK då, lägg till ett par timmar.

Men det är väl bara att gilla läget, som det så käckt heter.

Varför har det blivit på detta viset?? Satt på spårvagnen igår och kunde inte undgå att höra ett samtal mellan två före detta arbetskamrater som inte träffats på ett tag. Arbetsplatsen var Apoteket – eller Kronans Droghandel eller vad det nu kan heta. Där har det ju som vi vet hänt mycket på senaste tiden. Omorganisationer, privatisering, ihopslagningar till stordrift med neddragning av personal som följd etc etc.

– Dom säger upp fyra personer och efter ett tag söker dom två nya… bra personalpolitik, eller hur?!! Några får jobba till kl 22 medan andra får gå hem…

– Och chefen tror att allt går lätt som en plätt  – varför är aldrig denne figur insatt i vad medarbetarna sysslar med???

Visst är det konstigt hur det har blivit! Har vi inget att säga till om?

På lördag är det dags igen – ett år har gått sedan vi släckte lampor för att visa vårt engagemang för miljön.

Så upp till kamp; släck ner, tänd levande ljus – och fundera över klimatförändring och miljöförstöring, nedsmutsning och sjuka hav, utrotningshotade djur och – nämen, det där blev allt fel, det är ju inte meningen att vi ska deppa ihop så där på lördagskvällen, eller???

Backa bandet!! För meningen med det hela är förstås att få upp ögonen på våra makthavare och visa att vi kräver att dom måste ta ta klimatfrågan på allvar. Visst lät det bättre?!

Lördagen var en strålande dag med solen som lyste och värmde skönt. Ute hördes dripp och dropp och talgoxen som hälsade våren välkommen. Talgoxen kom förstås för länge sen – optimisten!

Ville gärna fylla på fågelbordet med solrosfrön ute på landet, men snötäcket gjorde det svårt att ta sig fram – och ännu svårare var det för hunden med de korta benen. Alltså fick vi åka hem med oförrättat ärende den här gången. Men nästa gång hoppas vi!!

Vi fick i alla fall en promenad längs Kvillingevägen och såg ut över fälten – en vy jag aldrig kan se mig mätt på.

Vilka härliga människor det finns! Man träffar på dem överallt, om inte in real life så på radion – detta pålitliga gamla etermedia som jag har en stark känsla för sedan barndomen. Minns radioföljetonger i mörka kvällar där fantasin fick spela fritt – vinande vindar, smygande fotsteg, knarrande trappor.  Så var det då.

Nu är det Karlavagnen. Ett fantastiskt socialt program där människor delar med sig av sitt liv och sina upplevelser, på gott och ont. Mest på gott.

Igår framåt midnatt var jag på väg mot sängen när jag stannade till och hörde  Stina Wollters speciella stämma. En man på 84 år ringde in och berättade hur han gjort för att pigga upp vardagen en smula. Han hade länge funderat på att ta ett nytt efternamn och slog nu till och ringde upp Patent- och Registreringsverket. Där meddelade han sitt ärende varvid den tillmötesgående tjänstemannen talade om att kostnaden var 1800 kr och föreslog namnet ”Ryttertorp”. Ni anar inte hur rätt det blev! Värt varenda krona, tyckte f d herr Fredriksson. Han var nämligen född på ett ställe som hette Ryttartorpet och hade drömt om just det namnet!!!

Inte nog med det; en av hans döttrar ville också heta Ryttertorp, varvid ett barnbarnsbarn såg det fina i kråksången och hängde på, för hon var nämligen ridlärare!!! ; )

Jag blev så uppiggad där på nattkröken att jag tog en svängom med hunden och tänkte att livet är i alla fantastiskt!!! Slut på historien.

Äntligen ser vi en ljusning efter den vita och vackra men ack så låååååååånga vintern – lite tö här, lite droppar där. Försök till leenden hos annars smått morgonsura hundägare och grannar, jamande katter, yra och yrande flugor mellan fönsterrutorna. Vilken tur vi har att våren kommer åter, år efter år efter år!

Och solen – solen som gör oss lättare om hjärtat, som gör att det där som tycktes omöjligt igår kanske finns en chans att klara av idag. Visst är det underbart!! TACK livgivande sol för att du låter ditt ansikte lysa över oss trots allt vi tar oss för här på jorden. Slockna aldrig!